Ombyggnad som begrepp innebär också krav på vägplan, men standardnivå kan vara lägre än för nybyggnad, t ex utbyte eller påbyggnad i en befintlig konstruktion men inte fullt ut enligt nybyggnadskrav (rekonstruktion/ reinvestering/ ”underhåll”).

Smal breddning som begrepp innebär att något lager (bundet resp. obundet samt bankfyllning) i breddningskonstruktionen har mindre bredd än 1,7 m (utgår från arbetsredskapens bredd, exempelvis vält och läggare).

Förbättring som begrepp innebär ibland också krav på vägplan. Begreppet används då standard för utformning uppfyller krav för just ”förbättring”(t ex släntlutning 1:3, vägbredd >5,5m med eller utan breddning, osv). Utifrån bärighet kan detta begrepp också användas då krav uppnås för ”bärighetsförbättring/ underhåll”. Det finns även fall där omdisponering sker av körfält inom befintlig bredd, exempelvis då vägren utformas som busskörfält och övriga körfält görs smalare (ibland benämnt ”trimningsåtgärder”).

Förstärkning som begrepp används i huvudsak endast då tekniska krav inte fullt ut uppnås gällande ”bärighetsförbättring/ underhåll” samt då standard gällande utformning inte når upp till kraven för förbättring (t ex släntlutning brantare än 1:3, bredd < 5,5 m osv). Exempelvis, vid breddning där slänt och/eller säkerhetszon inte uppfyller regelverkskrav betraktas det som förstärkning. Sker ingen breddning men ingrepp utförs i vägkonstruktion betraktas det också som förstärkning.

Underhåll är åtgärder för att återföra eller bibehålla egenskaper hos konstruktioner, anläggningar och anordningar till den nivå som avsetts vid tidigare byggande eller förbättring. Exempelvis påbyggnad på befintlig vägkonstruktion med enbart justering och nytt slitlager samt rensning/dikning betraktas som underhåll. Standardmässigt är det en glidande skala mellan begreppen Nybyggnad – Förbättring/Förstärkning – Underhåll. Huvudsaklig skiljeparameter blir livslängd gällande konstruktionens lager och i vilken omfattning befintlig konstruktion bibehålls orörd.

Bärighetsklass som begrepp finns i Trafikförordningen och framgår på Transportstyrelsens hemsida. Det huvudsakliga motivet för att en väg fått nedsatt bärighet (BK2 och BK3) är att en bro/trumma har otillräcklig bärförmåga. I vissa undantagsfall är huvudmotivet själva vägens bärförmåga, vanligtvis väg byggd på torvjord eller lös lera.

Det finns tre bärighetsklasser utan strikt teknisk definition gällande mätning/ provning av vägbana med tillhörande dimensionering. Bärighetsklass enligt trafikförordningen uttrycks istället såsom tillåten trafikbelastning med fordon som har olika begränsningar på axellaster. Om dimensioneringen för aktuell väg görs i enlighet med gällande regelverk, så uppfyller vägen klart den högsta klassen, BK1. Vid dimensionering på nivå lägre än regelverket – d.v.s. dimensionerande livslängd ansätts kortare än 20/40 år – kan vägen i de flesta fall ändå klassas som BK1. Nuvarande totalvikt för BK1 är 64 ton för fordonståg vid minsta avstånd på 20,6 m mellan fordonstågets första och sista axel (för 60 ton gällde/gäller avståndet 18,0 m). En ny bärighetsklass (BK 4 alternativ benämning BK 74) är på förslag att införas för ett utpekat vägnät där totalvikt för fordonståg kan bli 74 ton för fordonståg vid minsta avstånd på 20,2 m mellan fordonstågets första och sista axel (för 60 ton gäller motsvarande avstånd 14,2 m och för 64 ton 15,8m). Bestämmelser om axeltryck boggitryck och trippelaxeltryck är dock samma för klasserna BK1 och BK74 [Rapporter ” Tyngre fordon på det allmänna vägnätet” och ” Fördjupade analyser av att tillåta tyngre fordon på det allmänna vägnätet”].

Statistiska beräkningsmetoder för sannolikhetslära används för alla beräkningar. Varje kalkylpost bedöms med ett min-, max- och troligtvärde. Resultatet presenteras i form av ett viktat medelvärde och standardavvikelse, vilket gör det möjligt att beskriva förhållandet mellan kostnad och sannolikhet i form av normalfördelningskurvor.

Alla kostnadsbedömningar vid osäkerhetsanalysen görs uppifrån och ned. Först bedöms ett mindre antal grova kalkylposter. Därefter bryts de mest osäkra posterna ned successivt till mer detaljerade bedömningar. Det gäller att först få en känsla för helheten, få insikt om var de största osäkerheterna finns och sedan jobba vidare med ”rätt” poster.

Generella osäkerheter är osäkerheter som påverkar flera kostnadsposter i den kvantifierbara grundkalkylen (t ex konjunktur, opinion, politiska beslut, etc). Dessa osäkerheter analyseras skiljt från grundkalkylen. Vid traditionell kalkylering är det inte ovanligt att dessa osäkerheter glöms bort eller underskattas.